En afrikan med rösträtt i ett övervägande vitt samhälle

I oktober röstar jag för första gången i ett europeiskt val. En skön känsla, eftersom jag inte har rösträtt i mitt födelseland, Gambia. Mina föräldrar är ursprungligen från Senegal och i många afrikanska länder räcker det inte med att födas i ett land för att bli medborgare. Jag räknar mig som gambisk och kommer aldrig att söka senegalesiskt medborgarskap. Det handlar om att kämpa för att rätta till den olägenheten.

Att uppnå en fullfjädrad demokrati är fortfarande en dröm för många länder i min konintent. En månad efter det åländska valet ska jag resa till Gambia och också där ska befolkningen gå till valurnorna för att rösta fram en ny president .

Häromveckan fick jag mitt åländska röstkort och det står att Alieu Khan (inte Alex Karlsson) är röstberättigad i kommunalvalet 2011. Jag var lite förvånand men samtidigt imponerad. Jag är utlänning, kan inte tillräckligt bra svenska och har konstiga namn MEN har rösträtt och möjlighet att påverka . När ska min födelseland också tillåta mig att rösta?

Val på Åland är hittills helt annorlunda för mig. Jag håller på att lära mig hur spelet spelas. Rätta mig om jag har fel, men det verkar som politiken mest handlar om hur många släktingar, vänner, arbetskamrater, anställda och bekant man har. Det är bara politikerna som pratar och väljarna låtsas som om de inte är intresserade.
I det här valet har vi några invandrare i Mariehamn som vill bli invalda. Här presenterar jag dem;

Ali Moudanib (Ålands Framtid): ursprungligen från Casablanca i Marocko och har bott på Åland i många år. Han är ägera till Alis Kebab i Mariehamn. Som det stod i fredagens Nya Åland, Ali vill ta upp integrationsfrågor i lagtinget.

Benn Haidar (Liberalerna): kan han bli Ålands första svarta valda politiker som Rysslands Jean Gregoire Sagbo? Benn är från Tanzania. Han finns på youtube och där pratar han om integration, arbetskraftsinvandring, pensionärers framtid bland annat.

Bita Khani (socialdemokraterna): är utan tvekan en av Ålands framgångsrika kvinliga företagare. Bita är ursprungligen från Mellanöstern och driver Shandiz Kebab & Pizzeria i Mariehamn. Hon är en aktiv styrelse medlem i Ålands Mångkulturella förening och sitter i landskaps diskrimineringsnämnd.

Kaveh Bahar (socialdemokraterna): är en av de som började Ålands Mångkulturella Förening och nu är han föreningens ordförande. Kaveh är från Mellanöstern och bor i Mariehamn.

Danial Macharia (socialdemokraterna): är utbildad sjukskötare som är väl respekterad för sitt jobb inom äldreomsorgen. Danials hemland är Kenya.

Chiraporn Wari (socialdemokraterna): är den enda thai som kandidater i kommunvalet. Hon är en ny företagare som driver Mariebads Island Cafe.

Oleg Kasianov (socialdemokraterna): är född i Sovjetunionen och emigrerade till Israel 1992. Han har bott i Mariehamn mer än tre år och jobbar som konsultant.

Det är skönt att det finns några invandrare som vill bli beslutsfattare. Men frågan är; är Åland redo att ha en vald politiker med invandrarbackgrund? Det var några som frågade mig varför är jag inte är intresserad av att ställa upp i valet, eftersom jag har starka åsikter och vill vara aktiv i samhället. Här är några av mina anledningar:

1. Som i många delar av Europa, har vi också invandrare som inte är aktiva röstare. De bryr sig inte om den åländska demokratin och det finns ingen strategi för att få dem att rösta och påverka. Socialdemokraternas Chiraporn har en chans att vinna om hon kan övertala sitt lands folk på ön att rösta den 16 oktober. Men det är inte lätt! I Finland har vi Somalifödda Zahra Abdulla . Hon var nästan nära att vinna riksdagsvalet år 2007. Zahra fick 4174 röster. Men majoriteten av hennes röster kom från unga infödda finska väljare som ville visa att Finland är ett öppet samhälle. Invandrarna var inte särskilt intresserad av hennes politik och hennes aktiva deltagande i samhället.

2. Åland som ett litet samhälle, där många invandrare känner sig utanför ,har några år kvar att välkomna en vald politiker med invandrarbakground. Vi pratar varmt om mångfald och visar på facebook att vi gillar olika men vi gör lite för att främja den mångfalden. I mitt arbete som evenemangarrangör och grundare för Hej Åland får jag möjlighet att få en inblick i hur det är för invandrare som vill vara aktiva i samhället.

3. Invandrare behandlas med mer medlidande än empati. Det finns skillnad mellan de två orden. Jag läste att empati är att höra det någon säger eller ta in någon annans perspektiv. Medlidande handlar också om känslor men på ett annat sätt som kan vara positiva och även negativa. Ja,Jag kommer från ett utvecklingsland men ä r det en anledning att behandla mig med medlidande? Jag brukar säga till mina åländska bekant att jag är mycket trevlig om man behandlar mig som en jämlike och medmänniska. Det är viktig att inte ge upp din självrespekt, din värdighet, för andra.

4. Det finns åläningar som har det svårt att ha förtroende för invandrare. Jag märkte det när jag jobbade på ett ställe i Mariehamn. Det fanns bara en chef för alla anställda men jag och bara jag fick mer än fyra chefer samtidigt. Alla försökte berätta för mig vad jag ska göra och de ville inte låta mig använda mitt eget omdöme. Det var frustrerande och irriterande och jag känner många invandrare som har en liknande upplevelse. Men det var inte samma sak när jag jobbade i Eckerö. Min chef hade ett öppet sinne och han litade på mig.

Jag hoppas att några ålänningar kommer att rösta för invandrarpolitikerna. Vi ska visa att vi är många på ön som står upp för värderingarna om öppenhet, tolerans och mångfald.

”Vårt svar är mer demokrati, öppenhet och humanitet. Men aldrig naivitet,” Norske statsministern Jens Stoltenberg i ett tal efter massakern på Utöya.

Lycka till Ali, Benn, Danial, Kaveh, Bita, Oleg och Chiraporn!

Åh nej, varför Café Bönan?

Varför? Jag frågade mig själv när jag läste i tidningen att Bönan har blivit ombedda att packa sina grejer och lämna Sjökvarteret. Som många ålänningar var jag mycket förvånad och fortfarande förstår inte vad var egentligen orsaken bakom det beslutet.
Cecilia Wickström skrev i sin insändare i onsdags att Bönan är like mycket en mötesplats som ett cafe. Jag håller helt och hållet med henne. Bönan liknar inget annan cafe i stan. Det är unikt med trevliga personal och alltid bra stämning.

Under mina första år på ön, var det svårt att skaffa nya vänner och bekanta. Jag blev medlem i olika föreningar men tyvärr bara en av dem brukade bjuda mig till sina möten. En ålänning som jobbade inom landskapsregering tipsade mig om Cafe Bönan. Enligt henne, är det ett ställe som är mer än ett cafe.

Jag besökte cafeet och fick träffa Johanna och hennes gäng. De var vänliga och välkomnande. Bönan blev mitt andra hem. På Bönan knöt jag många kontakter. Där kan man i välkomnade atmosfär ta en fika, lyssna på olika sorters musik, umgås och ibland bara vara.

Bönan är en främjare av mångfald på ön. Det är en mötesplats för människor från olika kulturer och det mest fantastiska är att alla som kommer till Bönan känner sig välkomna. I samarbete med fredsinstitutet, Röda Korset och Mångkulturella Föreningen, har Bönan ordnat Ålands enda mångkulturella café. Denna verksamhet har gett både ålänningar och utlänningar chansen att lära känner länder som Gambia, Kenya, Storbritannien, Kirgizistan, Filippinerna, Singapore, Ryssland, Kuba bland annat.

Cafe Bönan har en stor potential och jag tycker att det finns starka skäl att på nytt överväga beslutet av styrelsen för Sjökvarteret. Johanna och hennes gäng är kreativa och de har ett visionärt tänkande. Vi behöver Cafe Bönan –don’t take it away from us!